Spelutveckling – Att jobba med sin största hobby

Direkt när jag såg koden kunde jag se sambandet, de flesta andra i gruppen tyckte det var ologiskt. För mig var det självklart att 1 är två och 2 är tre, Varför skulle inte nollan räknas. Jag blev mer irriterad av att vårt vedertagna räknesätt är felaktigt. Jag märkte att jag fastnade mer och mer och det blev kvällar, nätter och helger. Den totala tiden som ägnades till Java var mer än det som spenderades på annat. Redan innan mitten på kursen vände jag sista sidan i litteraturen.

Objekt fascinerade mig, inte bara objektorienterad programmering utan objekt i sig. Förflyttning av fordon, en gubbe eller en bakgrund. Alla objekten som var tvungna att sammanlänkas och samverka för att ge en upplevelse. När maskinen sammanlänkades med människan framför skärmen. Det föll sig naturligt att resultatet av koden blev spel. Få saker vid en dator lockar fram mer känslor hos användaren. Förbannad för att banan är svår att klara, lycka när man klarar den ändå. Spänningen i spelet som håller personen kvar. Det blev mer och mer spelutveckling, långa nätter och många rader kod. Nätterna bekymrade mig inte, gör man det man tycker är kul är det inget som sätter gränser. Det stod klart att den största hobbyn också kunde bli ett jobb. Drömmen om att få betalt för att göra det som var det roligaste i världen började ta form.

De andra ämnena började bli mer och mer ointressanta. Programbyte till ett program där det var inriktning mot programmering och systemvetenskap var det enda raka. Nu var det dags att köra igång seriöst och att följa planen att bli utvecklare och att utveckla spel som användare älskar att spela. Det första spelet var kanske inget underverk men det fanns möjligheter och den största möjligheten var att få betalt för sin favorithobby, det peppade mer än något annat. Allt eftersom investeringarna i hårdvara blev större och nudelluncherna fler så började första projektet bli klart. Det kanske inte var något superspel men det var alldeles egenutvecklat och de som testat att spela det tyckte att det var coolt.

En insikt om att det inte var så enkelt att bli en spelleverantör infann sig direkt i kontakten med bolagsverket och med banken. Systemet var utformat med krånglighet i åtanke. Mer och mer tid gick åt att hamna i moment 22-lägen och att försöka ta sig ur de samma. Bankpapper som skulle fyllas i motsvarade en visumansökan till Nord Korea. Det var dock inte så att drömmen om att bli spelutvecklare lades på is utan det var mer en insikt i att det var en bättre idé att ha målsättningen att arbeta för någon som spelutvecklare. Äta russinen ur kakan och få arbeta med drömmen, men att slippa hantera den svenska pappersexercisen och att få fokusera på det som man är bra på. Det är nu det som är drömmen och målsättningen. Kanske inom en snar framtid efter examen så är det inte längre en dröm utan verklighet.